Show me some revolution

Precis som jag skrev i början av året har jag, sedan jag upptäckte honom förra hösten, inspirerats mycket av Patrick Wolf, i synnerhet när det gäller mode. Han är inte direkt rädd för att sticka ut ur mängden, och han väntar inte direkt på att ett tillfälle för att klä upp (ut?) sig ska komma. Det känns inte som att hans stage persona är teater, utan som att det helt enkelt är Patrick Wolf. I en intervju jag läste togs det ämnet upp:

When I retire, I’ll grow the beard and become a bear,” folk-pop star Patrick Wolf muses. “But right now, I still like wearing Vivienne Westwood hot pants to the local pub.” The 26-year-old British singer is famous for his flamboyant live shows, which include Kabuki-esque makeup, seizure-inducing lighting, and scads of costume changes. But offstage, Wolf is just as committed to the theater of his persona. “When I was 15, I imagined Björk going to Tesco in a swan dress,” he remembers. “If I found her in Juicy Couture, I’d have been really disappointed. It’s my duty to be Patrick Wolf even in the countryside. What if a kid who knows my work meets me unshaven in a tracksuit? It would be like meeting Santa Claus eating at McDonald’s or seeing him beat up his wife.”

Hahaha! (det med tomten…) Men jag måste säga att jag håller med honom och jag försöker själv följa den filosofin. Nu finns det ju inga barn som blir besvikna om de ser mig i ”vanliga” kläder direkt, men jag vill verkligen att mina kläder ska vara en del av min persona. Då menar jag inte att jag vill skapa en karaktär istället för att vara mig själv, utan att jag ska uttrycka mig själv så mycket som möjligt, även till det yttre. Om jag ser mig i spegeln och tycker att jag ser unik, kreativ och snygg ut känner jag mig mer så och får bättre självförtroende, vilket leder till att jag ”marknadsför” mig bättre till andra.

Tyvärr har jag inte direkt Patricks garderob, så de flesta dagar känner jag mig för tråkig, men varje gång jag köper någonting nytt som uppfyller kraven blir jag lite lyckligare. Jag har ändå lyckats samla ihop lite snygga kläder vid det här laget, men jag vill ha mer! De här bilderna som jag hittade på ett Patrick Wolf-forum fungerar bra som inspiration:

Sju personer som har inspirerat mig

Och så fick jag lite tid över när jag väntade på posten. Då tittade jag på bilderna och texterna på mina väggar och funderade över det som rubriken antyder: personer som har inspirerat mig. Här kommer sju av dem.

Vladimir Majakovskij

”Om ni vill –
blir jag bara en kropp som kreverar
– i en annan tonart än himmelens lyror
om ni vill –
kan jag uppträda ömt och belevat
– inte en karl men ett moln i byxor!”

Och där kom viljan att bli något. Jag bytte hood-tröja mot kavaj, handkontroll mot reservoarpenna, IT mot IB. Passivitetens Pontus blev Passionernas Pontus. Hade det hänt annars? I efterhand känns det oundvikligt, men kanske hade det inte hänt då, när jag var 17 år.

Oscar Wilde

”Most people are other people. Their thoughts are someone else’s opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.”

Och så föll även jag för citatens och estetikens mästare. Jag utforskade the importance of being earnest och fascinerades över Wildes fyndiga normkritik som kunde ha passat lika bra i dagens samhälle som i det viktorianska. Jag ville vara en dandy som Wilde. Jag ville skapa mig själv.

Jónsi

Ibland behövs inte ord för att kommunicera. Jónsi hänförde mig och spelade på själens outforskade strängar, för att vara lite överdrivet poetisk. Men kändes gjorde det i alla fall. Nästan obehagligt mycket för att vara musik. För att analysera, vilket jag alltid gör, kan effekten av Jónsis inträde ha varit att skapa en kontrast mot det stolta, stiliga, skapade – det naturliga och det ödmjuka.

Den döende dandyn

Och tillbaka till det dandyistiska med Nils Dardels målning, som jag först såg i en veckotidning och sedan stötte på i verkligheten när jag besökte Moderna museet. Jag såg skönheten, men också mysteriet och djupet. Vem är han? Vad hände? Jag betraktade och vände mig inåt. Jag började uppskatta djupet i dandyismen – att skapa sig själv inifrån och ut, att allt ska överensstämma. Så fåfänga kan vara innerligt.

Jane Eyre

Och så ägnade jag mig åt romanläsning och följde Jane genom livets prövningar. Jag fascinerades över hennes självständighet och hur hon står upp för sig själv, även om samhället är emot henne. Hon gör det i ett samhälle där detta är mycket svårt, i synnerhet för en kvinna.

Patrick Wolf

“A boy like me is told he is both nine and ninety and
A boy like me should shut those books join the army”

Han är snygg och gör som han vill, inte som man borde göra. Jag fascineras av hans mångsidighet och variation och vill vara a boy like him, framförallt stilmässigt. Han fick mig att börja handla på ”fel” avdelning och våga vara mer kreativ till det yttre.

Rudolf Nureyev

Och så började jag dansa balett och slöt fred med mina muskler. När jag tittade på videos av honom insåg jag att fysisk styrka inte nödvändigtvis måste vara dåligt (ja, jag är nog ganska ensam om att ha tyckt det). Här blir styrka någonting graciöst och vackert istället för någonting brutalt och grovt.