Min parfym är slut, så jag beställde en ny igår kväll. Jag har haft Burberry London i ett år nu, men nu bestämde jag mig för att testa något nytt: Dolce & Gabbanas La Roue de la Fortune. Den luktade gott och sofistikerat, den hade ett fint namn (visst spelar det roll?) och den är unisex. Beskrivningen lyder:
”D&Gs senaste doftserie saknar den traditionella uppdelningen för män och kvinnor. Istället fokuserar man på personlighet och vem bäraren av doften vill vara.”
Det var självklart en tilltalande beskrivning för mig, som ständigt klagar över hur allt är uppdelat mellan män och kvinnor. Personligen bryr jag mig ju inte om var den gränsen går, men det är ju trevligt att se att företag tar steget att ifrågasätta den med initiativ som detta. I modevärlden blir det allt vanligare med unisex, men det modet når inte riktigt våra butiker. På damavdelningen är det inte svårt att hitta the boyfriend jeans eller the grandpa shirt, men det finns inte riktigt någon motsvarighet på herravdelningen. H&M hade visserligen en kjol för män i sin vårkollektion, men den såg jag aldrig i butik. Även om sådant är kul tycker jag att det känns lite onödigt att ha killjeans för tjejer och kjolar för män – varför inte bara ha jeans och kjolar?
Visst, passformen, skärningen och storleken skiljer sig mellan herrkläder och damkläder, men både män och kvinnor kommer faktiskt i alla möjliga former och storlekar. Om jag skulle shoppa i en affär där de hade slopat de två avdelningarna och sorterat efter typ av plagg, material eller färg skulle jag visserligen hitta en hel del som inte passar på min kropp eller som inte faller mig i smaken…fast så är det redan nu när jag shoppar på ”min” avdelning, så det kan jag faktiskt leva med. Det skulle i alla fall vara lättare att hitta det jag ville ha och det skulle nog uppmuntra fler till att vara mer kreativa och personligare med sina kläder.
Om jag hoppar över diskussionen gällande genetiskt kön (men jag kan ändå inte låta bli att nämna att det finns mer är XX och XY!) känns det grovt förenklat att påstå att det bara finns två genus. Jag skulle vilja jämföra det med hur vi envisas med att dela upp människor i raser, trots att vi nu vet att det inte finns några. Om vi klassificerar enligt hudfärg blir det en uppdelning, om vi går efter blodgrupp blir det en annan etc. Är det inte lite samma med genus? Även om vi kanske har mer gemensamt med vissa känns det fel att göra en sådan total uppdelning som följer oss hela livet genom hur vi förväntas se ut och uppträda och hur vi blir bemötta.
Jag ser mig själv som en cisperson eftersom jag är bekväm med det kön det genetiska lotteriet har tilldelat mig, men jag tycker inte alltid om den sociala biten av det. Jag gillar inte vanliga herrkläder utan trivs bäst i kläder som är androgyna. Dels tycker jag att den stilen passar mig bäst, men jag gillar även den sociala biten av det. När jag möter en ny person vill jag inte att den ska tänka ”där är en man!” och bygga upp sin bild av mig efter det, utan bara se mig som en individ och lära känna mig med allt vad det innebär.
Även om mode bara är yta speglar det ju definitivt attityder och normer i samhället – jämför bara 20-talsmode, då kvinnorna hade fått visa att de också kunde göra det som endast männen gjorde, med 50-talsmode då kvinnorna skulle vara duktiga hemmafruar. Vad vi har på oss utgör en ganska stor del av det första intrycket de personer vi möter får av oss, som jag diskuterade ovan. Därför tycker jag om mode som ett medium för att uttrycka mig själv och för att skapa tankar kring genus.
Nu handlade ju det här inlägget ursprungligen om att jag har köpt en parfym, så jag får väl avsluta med att säga…att snart luktar jag inte som en man längre, utan som en… *letar fram beskrivningen igen* ”äventyrslysten, experimentell och orädd” person. Sounds good to me!
pontusdarcy.wordpress.com 